Var ju ett tag sen

Ja, förut var man med i tidningen rätt ofta, som elitsimmare, men nu blir det för man har valt att bo på ett ”annorlunda” sätt😉 

Blev uppsökt av en journalist för ett tag sen som hade hittat mig i en husvagnsgrupp på facebook som jag är med i och undra om jag kunde tänka mig att bli intervjuvad. Fundera några minuter innan jag gick med på det, kunde ju vara en kul grej tänkte jag😊

Så, idag kom repotaget både i tidningsform och på nätet😊

http://www.expressen.se/nyheter/de-flesta-tycker-att-det-ar-lite-annorlunda/

Nu har även hösten kommit ute i vagnen och jag njuter av den friska sköna luften och ihop med den härliga naturen som nu byter skepnad👌🏼


Veckan som kommer innehåller arbetsintervju, fika med vänner, promenader och att fixa det sista i vagnen inför vintern. Har köpt en inomhusmatta som skall skäras till för att behålla värmen ännu mer nu när det börjar bli minus ute😊”Lungan” skall bytas till hink så det inte fryser och förtältet skall underhållas med lite värme från gasolfläkten ihop med att sopa bort snön som kommer.

Många undrar om det inte är kallt i vagnen?

Å nej, det är inte kallt för jag har vattenburet värmesystem som jag kan ställa in på önskad temperatur & vagnen är en vintervagn som är isolerad👍🏼 Det är däremot väldigt ”friskt” hela tiden, då ventilationen bidrar till bra luft konstant, men det trivs jag med och pga den friska luften sover jag otroligt gott i vagnen👌🏼


Hade inte trott att jag skulle bo i en husvagn denna vintern för 4 månader sedan, men livet erbjuder alltid nya utmaningar😉Det är lite annorlunda att bo i vagnen och vissa saker som toabesök mitt i natten får man lösa på andra sätt om man inte orkar traska iväg till servicehuset😉Men allt har sin charm och känslan över att det känns som man alltid campar när man kommer hem slutar inte att finnas där, vilket är en väldigt rogivande känsla❤️😊

”Osynlig” smärta

Det började för cirka fem år sedan när jag tog löpningen som en lösning när jag kände mig deprimerad. När känslor och humöret dalade så åkte eller gick jag helt enkelt ut och sprang. Fungerade fint till en början, men efter några månader började jag känna smärta i höger häl. Tänkte att lite vila gör säkert susen och det gjorde det väl i några dagar men sen kom smärtan tillbaka igen.

Det är så hela karusellen med fotproblemen började. Jag trodde det var en överansträngning som gick att fixa med lite vila, men ack så fel jag hade. Istället för att lyssna på kroppen så började jag tejpa foten för att kunna fortsätta i någorlunda bra tempo eftersom löpningen även började ta på vikten, vilket gjorde mig grymt motiverad. Jag lyckades plåga mig igenom något år innan jag såg mig besegrad av smärtan. Hela vardagen blev ett helvete där humöret och psyket tog mest stryk.

Promenader med Eros som skulle vara njutbara var bara rent plågsamma och det dåliga samvetet över att inte kunna springa och hålla hans kondis uppe konstant gjorde att jag bara mådde ännu sämre. Jag har aldrig nämnt min otroliga tacksamhet till mina föräldrar som i slutet hjälpte mig enormt mycket med just denna biten, så gör det nu, TACK! ❤️

Att ha en smärta som inte visar något utåt i varken blåmärken eller svullnader är inte alltid lätt, då det emellanåt har känts som man inte blir trodd. Inte nog att man mentalt kämpar varje dag med att försöka ta sig framåt så ska man även försöka ”övertyga” människor i sin omgivning om att även om det inte syns något så gör det galet ont.

Jag har tappat räkningen på hur många ”omstarter” jag har gjort och även detta är fruktansvärt energikrävande, då man varje gång tappar lite utav drivet. Efter ca 3,5 år med diverse behandlingar, vila, tejpning, skoinköp med mera började jag även få ont i vänster fot, antagligen p.g.a överbelastning från höger fot😏 Att ha den smärtan som jag har haft i båda fötterna önskar jag inte ens min värsta fiende(om jag nu har någon sådan😉) För ett år sedan var smärtgränsen nådd och alla planer jag byggt upp fick läggas ned och jag hoppade på ett pluggår med fokus på att få mina fötter bra!

Sen dess har jag hunnit få/gjort stötvågor i vänster häl, tensmaskin hemma, laser i båda hälarna, simmat och cyklat för minimal belastning, fixat remiss till ortopedteknikern som det tog 4 månader att komma till för att få stödstrumpor som sträcker ut fötterna under vila/sömn. Till ortopedmottagningen tog det 6 månader att komma till, men för två veckor sedan var jag äntligen där! Under denna tid har dock fötterna hunnit bli mycket bättre och jag har kunnat gå på morgonen trots ansträning dagen innan så jag kände att jag äntligen var på g igen👍🏼

Planen för sommaren var att köra på med ett lagerjobb som jag fick direkt efter skolan, men återigen varar inte glädjen så länge när jag efter två dagar får säga upp mig, då fötterna inte klarar av att gå i stålhätteskor 7 timmar/dag. För en gång skull även om det mentalt tar emot fruktansvärt mycket så lyssna jag på kroppen😃Det känns fel, men ändå rätt och jag måste nog inse att jag i framtiden inte kan ha för fysiska jobb, då jag inte håller för det längre om jag inte har möjlighet till återhämtning emellanåt.

Så, när jag var hos ortopeden för två veckor sedan gick allt väldigt fort. Fick röntgen och ultraljud samma dag jag var där plus även två kortisonsprutor i vänster häl. Röntgen visade hela ”normala” fötter, men förkalkning(hälsporre)på båda hälar som tyder på inflammation i plattan i fötterna (plantar fasciit)(http://halsporre.com).

Jag fick även remiss till fysioterapeut som jag var hos nu i torsdags och där blev domen tejpning av fötterna i fem veckor med omtejpning en gång i veckan ihop med övningar. Så, där är jag nu och jag har snart överlevt en vecka i tejp😁Fötterna mår oförskämt bra och jag hoppas det skall hålla i sig så jag slipper ytterligare injektioner i fötterna, då sprutorna i hälarna gör äckligt ont.

Vad jag vill med detta inlägget är egentligen bara att berätta i korthet om vad som pågått. När jag har verkat velig och sagt ja när jag egentligen skulle sagt nej så är det för att jag VILL mer än vad kroppen, framför allt fötterna klarar av😞Vill även tacka alla andra som är i min omgivnging som har kört mig när jag inte kunnat gå(systra mi❤️) och stöttat och lyssnat på min klagosång när det gjort som mest ont.

Jag hoppas detta är sista inlägget om mina förbaskade fötter och att känslan som är nu av minimal smärta håller i sig framöver. Jag har massa saker jag VILL och SKA göra som att börja löpa igen, dansa mer än vad jag gör och köra mer pass på gymmet och bara kunna gå en promenix utan smärta och jag är på g mot det…..igen✌🏼️

På återseende!

En tejp-och skosponsor hade inte suttit fel, då det är något som förbrukas som smör i solsken😉

Uppfyllda mål

Tiden har gått galet fort och snart är sommaren här😊 Sen sist har det hunnits med en hel del. Jag har umgåtts med vänner, tittat på massa olika hinderlopp, spelat golf, ridit, tagit årets första dopp, myst med skäggvalpar, pluggat och kört en bootcamp😁

Det har varit några intensiva veckor, men i fredags var allt äntligen över och mina mål för det gågna året är uppfyllda! Har fixat minst godkänt i alla ämnen, fått ett par, förhoppningsvis, friska fötter och lyckats köra igång rejält med träningen. Jag och syrran hoppade på en bootcamp som innebar 12 pass på 4 veckor och vi har inte missat en enda gång😊En kul grej, men äckligt jobbigt!

Så, nu blir det en sväng till syster i Frankrike en vecka innan det blir jobb och träning hela sommaren.

På återseende!


Han skulle blivit 8 år

  Idag skulle min själsfrände, min läromästare, mitt allt blivit hela 8 år! Smärta och diverse skador tog honom ifrån mig alldeles för tidigt för vi var inte klara psykiskt, men fysiskt var han totalt slut.

Han skulle gått genom eld för min skull, han var min första egna hund som har varit vid min sida genom separationer, flyttar, byte av jobb och andra diverse påfrestande händelser.

Genom intresset för hund har han även givit mig ovärdelig kunskap som har lett till olika roliga arbeten inom djurvärlden. Första hunden är alltid speciell säger alla och det var han på alla sätt man kan tänka sig. En riktig tänkare med egen vilja och åsikter, men ett hjärta av guld ❤

Snart har även ett halvår gått sedan han fick vandra vidare. Jag tänker och ser på honom varje dag när jag går upp och när jag går och lägger mig. Saknaden är obeskrivlig, men man lär sig hantera tankarna och känslorna.

Önskar hans syskon ett stort grattis på födelsedagen och att de har mångs härliga år framför sig!
   
    
    
 

Alla sagor har ett slut..

Idag fick min skugga, min själsfrände vandra vidare…

Inga mer veterinärbesök, inga mer stick, ingen mer rehab, ingen mer smärta…

Min smärta är däremot enorm 😭 Under de senaste dagarna blev han mer darrig i benen, lyfte inte riktigt tassarna och var utslagen efter roligheter. Hans hjärna ville göra allt som vi brukade, men inte hans kropp. Hur mycket vi än vill så kommer de inte leva lika länge som oss och man får bita ihop och ta sitt ansvar som djurägare. Tungt fruktansvärt tungt, men ett ont måste😔

Min första egna hund som lärt mig så enormt mycket om tålamod, kärlek och träning. Han kändes så fin in i det sista i lydnaden och vi hade gjort enorma framsteg med det mesta. Tyvärr blev det inget LP2 som var vårt slutmål, men ett första pris lyckades vi ta med världens bästa känsla!

Kan inte med ord beskriva vårt starka band vi har haft där han kunde ge mig en blick som sa om något var fel eller om han ville något. Det där osynliga bandet som bara fanns där….

Jag är tom, vilsen och lättad på samma gång. Vi har kämpat i så många år med alla kroppsdelar som har strulat, inre som yttre, samtidigt som vi har visat framtassarna på tävling vilket är en kämpig resa både mentalt och fysiskt.

Men nu, nu tar min och skäggets resa slut…Vad som händer med denna sidan får vi se. Jag tackar alla som har följt oss genom smärta och framgång! Glöm inte att lev här och nu och älska  era nära och kära och visa det!

  
❤️För alltid och för evigt älskad❤️ SeVch, Lp1, Ho2, Ag 2 ”Tendenz Eros Ramazzotti”