Zeke

Född: 2001/03/18  Förlorad: 2011/10/25

Man kan väl säga att familjens hund Zeke var ett impulsköp. Jag hade i ett flertal år tjatat om egen hund, men fick svaret att mina syskon var för små och min far hade tydligt och bestämt sagt att en hund kommer inte innanför vår dörr. Jag lade ner tjatet och satsade på simingen och utnyttjade alla jag kände som hade hund för att få promenera och träna deras hundar istället 😉 En dag berättade mammas arbetskamrat att hon kände en kompis vars hund hade fått valpar och undrade om vi ville komma och titta? Övertalningen med att få med pappa började och efter någon dag åkte vi dit för att ”bara” titta. Den som blev såld var pappa 🙂

Små svartvita valpar av blandrasen finsk spets och bearded collie sprang omkring i köket och pappa fastna för den första valpen han lyfte upp. För 600 kr köpte vi vår första hund och lyckan var total. Eftersom jag satsade som mest på simningen under Zekes första år så var det systrarna och pappa som gick på kurser och hade ”ansvaret” för Zeke. Det var inte förrän några år senare som jag haka på en agilitykurs med honom och då var jag fast. Vi har haft många roliga år ihop och han har lärt oss alla enorm mycket. I efterhand är det tråkigt att man inte var mer ”påläst” på hund när man skaffade honom för jag tror att han hade blivit en riktigt grym agilityhund om man hade lärt in saker och ting på ett annorlunda sätt. Han hade en hindersäkerhet som jag aldrig har sett på en largehund förut och han var snabb som attan!

Vi hann med några tävlingar innan vi tyckte att largeklassen var för hög och slitsam för honom (han var en väldigt liten largehund) och på äldre dar slet han av korsbandet som han aldrig riktigt återhämtade sig ifrån. Han var fruktansvärt skott och fyrverkeri rädd och börja höra och se dåligt som gjord att jag tyckte det var dax att låta honom somna in. Han skulle inte behöva uppleva en till vinter med kyla som gjorde att han blev stel och framför allt inte ett nyår eller påsk med smällare. Jag valde att vara den som tog bort honom och jag satt med honom i knät in i det sista på Västra Djursjukhus. Han kommer alltid att vara älskad och saknad av oss alla ♥